Jag stötte på en flock unga män…

I slutet av dagens sista hundpromenad, sisådär strax efter klockan elva på kvällen, passerade jag Vallaskolan. Helt plötsligt hördes en massa oljud några hundra meter bakom mig. Det lät som att man hade samlats till någon slags ritual där slående på metallbehållare (ibland kallade sopkorgar) medlest långa träpåkar hade en central roll. Såsom alla nyfikna människor (i alla fall alla som har en betryggande stor och svart hund) skulle ha gjort kunde jag inte motstå frestelsen att vända om. Och likt en antropolog i mörkaste Papua Nya Guinea studera flocken i sin naturliga miljö och dessutom i någon slags religiös situation. Naturligtvis höll jag mig en bit på avstånd för att inte påverka deras beteende. En del av dem såg oss tydligen och dämpade då sitt religiösa uttryck en aning. De unga männen var uppenbarligen nyligen inträdda i könsmognadens ålder, alla bar de på en lång träkäpp vilken verkade ha en något oklar roll i den bevittnade ceremonin. Till en början brukades käpparna till att slå på diverse metallbehållare av ovan omnämnda typ. Detta verkade ha någon slags enande verkan på de unga männen och det kan vara så att de till synes sporadiska metallbehållarslagen hade någon slags sammankallande uppgift, för fler unga män anslöt sig i slutet av denna del av ceremonin. Sedan gick de unga männen vidare, fortfarande bärandes på sina långa träkäppar. Under tiden de gick kastades ibland de långa käpparna likt ett spjut mot de ljuskällor som passerades. Ingen av dessa ljuskällor träffades dock. Detta verkade hos vissa utllösa en viss frustration, vilken avhjälptes med att helt sonika slå på den stolpe av metall på vilken ljuskällan var fastsatt. Detta verkade dock inte vara någon viktig del av ceremonin då de flesta helt sonika struntade i dem som slog på stolparna. Vilket omedelbart fick till följd att stolpslåendet upphörde. Efterhand försvann de unga männen ur mitt synfält. Jag kunde dock fortfarande höra dem. Vid deras mål verkar ännu fler unga män ha väntat och jag kunde till och med urskilja enstaka kvinnoskratt. Uppenbarligen hade processionen nått sitt slutmål och vi nyfikna forskare har inte tillstånd att närvara vid själva huvudceremonin. Det sista jag såg av de unga männen var att han som tilltalades Oskar ställde sig bredbent, krummade lite med kroppen, ställde sin träkäpp mot marken mellan benen och talade i tungor. Det lät något liknande Uuuööööhh! Sedan försvann även han.

I antropologins tjänst.
Lena Bengtsson