Bråda dagar.

LB: Mot nya mål!

Sedan en liten tid tillbaka har det varit klart att vi nu kommer att flytta från våra fantastiska lokaler här på Rådhusgatan och flytta in i betydligt mindre, men också mer ekonomiska lokaler på Frösön. Det var ett beslut som inte var lätt att fatta. Första gången jag blev visad våra jättelokaler så blev jag blixtförälskad i dem. Jag hade dansat en del här när Abbe hade lokalerna för sin dansskola på 80-talet. Speglelväggen från den tiden satt fortfarande kvar på väggen och hela dansstudion kändes som ett stort hav. Det var mycket större än vad jag egentligen sökte, men som sagt… Jag blev förälskad. Vi fick en helt ny vägg uppbyggd, som delade av dansstudion i två, lite mer hanterbara utrymmen och det mesta var väl. Men så kom den första motgången. Här var rejäla fuktskador. Fukt får man ju alltid tampas med när man håller till i en källarlokal, men här var det lite värre än så. Men… Jag var ju så förälskad i lokalen. För att kunna stanna här gick jag med på att vi själva kunde stå för renoveringen (vilket innebar att slita ut golv och väggar till grunden och bygga nytt) mot att vi fick hyran recucerad under en viss tid. Dessa renoveringar har tagit lååång tid, och har under vissa perioder varit rejält frustrerande. Men vi har hela tiden arbetat framåt och sett att det hela varit värt det. Tanken var ju att vi skulle kunna få in åtminstone motsvarande hyran om vi fick några extra kontorsplatser och dansstudion uthyrda någorlunda regelbundet. När de första kontorsplatserna så stod färdiga (ungefär två år senare än beräknat) försökte vi att hitta hyresgäster till dem, men när ekonomin har fått ta en del hårda slag har man inte riktigt möjlighet att marknadsföra sig som man bör. Varför platserna fortfarande gapar tomma. Därför fattade jag beslutet att det är dags att flytta ifrån dessa lokaler, som jag fortfarande är ganska förälskad i. Det var inte ett lätt beslut, men idag känns det skönt att kunna se framåt. Och att kunna fokusera på andra saker än våra lokaler.

Jag hoppas att kommande hyresgäster kommer att trivas bra här, och att någon kanske någon gång när de går förbi säger: Kommer ni ihåg när Artisterian låg här..?

LB: Gammalt och nytt.

Men nu har det hänt så mycket ett tag att jag helt kommit av mig med rapporterandet här.

Idag startade vi Glee-klubben. Åtta personer dök upp och vi sjöng och dansade lite. Jag hoppas att inte allt för många av dem faller ifrån till nästa gång (det var ju okej att komma och kolla in läget såhär den första gången). Sedan vet jag också att några tillkommer nästa gång, så vi ska inte behöva bli färre än så i alla fall. Men visst vore det roligt om vi blev uppåt femton-tjugo personer. Naturligtvis blev första gången lite trevande eftersom vi alla kom med helt olika förväntningar, men från och med nästa gång har jag lite bättre koll på läget och kan styra upp lite mera. Vi fortsätter där vi slutade idag, men ska nog öva lite mer på stämsång, så att alla är med på den planen.

Sedan har vi ju också genomfört våra första två vintage-fotograferingar. Elin och Malena ställde snällt upp som modeller och visst blev bilderna jättefina!? Malenas bilder ligger inte ute så många ännu, men det kommer. Dessutom har vi blnd våra följare på facebook och twitter lottat ut två fotosessioner. Maria M Broman kommer att fotas som ett 60-talsmods och Maria Bomberg (lustigt att båda vinnarna heter Maria B) får en fotografering som vi kallar Studio54, en discodiva från slutet av sjuttiotalet alltså.

Nya saker händer hela tiden… Många idéer finns och vi får väl se vilka som kommer längre än till idéstadiet.

Peace out. : )

LB: Glee?

Jag har på senare tid totalt fastnat för TV-serien Glee. Så nu funderar jag på om det kan finnas intresse för att starta en Glee-klubb här inom Artisterians väggar? Än så länge finns inga restriktioner om ålder och förkunskaper utan vi håller det helt öppet. Är ni intresserade kan ni väl bara skriva en kommentar här så får vi se var vi hamnar?…

/Lena.

LB: Jippi!

Nästan klart

Idag säger vi helt enkelt Jippii! De två första kontorsplatserna är nu helt klara för inflyttning. Vi har ännu ingen hyresgäst till dem, men fram tills dess försöker vi inreda dem så trevligt som möjligt.

Naturligtvis är ni välkomna in och kika (eller fika om ni hellre vill det).

//Lena. : )

MS: Rockkarusellen

Jag tänkte skriva om den första delen i musiktävlingen Rockkarusellen som gick av stapeln den 14 Januari på tingshuset. Det var fullsatt, folk stod till och med längs väggarna och i dörröppningen. Stämningen var helt klart på topp. Deltagarna var enligt min åsikt oväntat bra, kanske tycker jag det för att jag inte hade några som helst förväntningar på kvällen. Jag kommer dock inte att skriva om alla banden utan om de som jag tyckte var bäst och som gjorde störst intryck på mig.

Frida & Max. Jag har sett dem uppträda tillsammans vid tidigare tillfällen och vet därför att Max kan sjunga betydligt bättre än han gjorde den här kvällen, men Frida sjöng nog för dem båda. Det som gör Frida och Max så speciella är deras välskrivna låtar som inte lämnar någon i publiken oberörd. De har en väldigt bra personkemi vilket blir tydligt i både musiken och scenspråket.

KlottraH. Det är möjligt att de här tjejerna inte var bäst rent musikaliskt men de bjöd på en show som imponerade på de flesta. Tjejernas glada humör smittade av sig på publiken. Jag blev positivt överraskad efter som de trots allt är väldigt unga. Jag tror att vi kommer att få se KlottraH på många after-ski spelningar i framtiden.

The Men. Det här är ett relativt nystartat band som redan hunnit skriva ett par riktigt bra låtar som jag fortfarande kommer ihåg refrängerna på. Man hör att de kommer att kunna bli riktigt bra om de fortsätter spela tillsammans.

The Missing Pieces. Det som gjorde det här bandet speciellt var att det var så charmiga på scenen. Det gjorde ingenting att man såg på dem att de var nervösa och att de inte verkade ha gått igenom mellansnacket eller låtlistan ordentligt innan. De vägde upp det med fina låtar och ett överlag charmigt scenspråk.

Pure Fatih, Icke sa Nicke, The Licious, Moa Jaarnek och Lapis Lazuli bjöd även de på grymma framträdanden. Det ska bli spännande att följa den här tävlingen.

Var tar all musik vägen?

I fredags hade jag den stora glädjen att sitta i juryn för den första deltävlingen av Rockkarusellen, och förra året satt jag i juryn under deras länsfinal. Den här sortens tillställningar ger en fantastisk möjlighet att få en inblick i vad det unga Musikjämtland pysslar med. Uppenbarligen finns det mycket skaparkraft också i vår lilla, något avlägsna del av världen.

Väldigt många av de unga musikanterna framförde helt och hållet egenkomponerat material, vilket får mig att fundera. Vad händer egentligen med all musik som skapas och som aldrig når högre höjder än just den här sortens tillställningar och något enstaka gig på någon fritidsgård eller en och annan demoinspelning? Naturligtvis är inte allt av samma kvalitet och många sånger tycker man att man har hört förr. Men det finns ju sådant som sticker ut.

Själv har jag aldrig känt varken behovet av eller kunskapen att komponera ny musik. Så jag kan inte annat än fyllas av lite beundran över några av fredagens artisters kommentarer om sitt arbete. En sa: ”Vi träffades för X antal år sedan och började skriva musik tillsammans”, en annan sa: ”Vi har inte spelat tillsammans i den här konstellationen så länge än, så vi har bara hunnit skriva två låtar”. Är det för vissa en självklarhet att det första man gör tillsammans är att skriva musik? Och vad händer med alla låtar de skrev till den förra konstellationen? Kan låtarna leva vidare även om bandet inte längre finns?

För det är ju ofta det som är dilemmat med den här sortens ungdomsband. De bildas när medlemmarna går i gymnasiet, men det är inte så ofta de överlever studenten. Jag försökte till exempel att boka förra årets länsvinnare av Rockkarusellen till ett gig i augusti i år, men fick då meddelandet att bandet nu är utspritt över hela landet.

Tänker jag tillbaka på min egen ungdom och de band som då var stora bland ungdomarna i Östersund, så har många försvunnit. En hel del av dem var förstås mer eller mindre dagsländor, och många band var då (liksom jag har märkt att även de unga idag gör) sammansatta av ungefär samma personer. Men några hade lite tyngre namn och de som sedan klarade åren och fortfarande finns kvar är de som gjorde något annat. De som stack ut som något mer än bara ett schysst band med duktiga musikutövare. I och med det kan det ju vara läge att gratulera Hoven Droven till sitt tjugoårsjubileum, och Lars vegas Trio till… Ja, något har de säkert att fira.

Men med detta skulle jag också vilja efterlysa lite uppdatering om vad som hände med musiken från det tidiga nittiotalet. Finns det några Zarasorglåtar att ladda ner på iTunes eller på Spotify? Vilka är banden och låtarna vi kommer ihåg? Var de tillräckligt bra för att man ska komma ihåg dem, eller har de det lika bra i glömskans garderob?

I vilket fall som helst ska det bli spännande att följa de unga banden som nu bildas och se vilka som överlever och vilka som får göra sällskap med banden från min ungdom in i glömskan. Och det roliga är att det inte alltid är självklart vilka som går vilken väg…

Lena. : )

Vilket Sverige vill vi vara?

På något sätt har jag i min enfald fått för mig att Sverige är ett öppet land… Ett land där vi anser att alla människor är lika mycket värda och som kommer med pekpinnar till länder som uppenbarligen tycker annorlunda. På något sätt har jag (och vad jag förstått många med mig) fått för mig att Sverige nästan försöker vara någon slags väldssamvete. I alla debatter som föregick folkomröstningen om EU-medlemsskap propagerades det ju för att vi inte bara behöver vara med för vår egen skull, utan också att övriga EU behövde Sverige… För att vi är så jäkla bra eller?… Just i EU har vi arbetat för att unionen ska utvidgas och öppnas upp för fler. Vi känner oss också nästintill personligt påhoppade när vi hör hur de sydeuropeiska länderna behandlar romerna. Senast gällde det Frankrike, som ju nu också har blivit tvingade att lova att skärpa till sig. Men inte på grund av att de med dessa handlingar bryter mot så väl de mänskliga rättigheterna som Genèvekonventionen, utan på grund om reglerna för fri rörlighet inom EU. Detta får vår svenska öppna själ att rysa i märgen. Hur KAN man bara behandla människor på det viset!? Begriper de inte att det är människor de har att göra med? Hmmm. Ska vi då ta en titt på hur de asylsökande som just nu befinner sig på Frösön har behandlats av Moder Svea?

För cirka två veckor sedan kom de första asylsökande till de gamla militärförläggningarna på Frösön. Migrationsverket har under en tid blivit helt överrrumplade av den mängd asylsökande som kommit till Sverige och hade helt enkelt ingenstans för alla dessa nyhitkomna att bo. Detta är ju sådant som kan hända och då kan man ju tycka att det är tur att det finna gamla militärförläggningar som står tomma eller hur? Det är ju också helt förståeligt att allt inte omedelbart fungerar som det ska utan att det blir lite som det blir i början. Sådana situationer kan ju dyka upp någon gång i de flesta sammanhang och det folk med lite sunt förnuft då koncentrerar sig på är ju att ordna upp problemet. Så får man ta igen eventuell ledighet vid något senare tillfälle. Detta var dock inte vad som hände här.

När de första kom på torsdag för två veckor sedan hade inte husen ens hunnit bli uppvärmda. De hade inte kläder som duger i det här klimatet. Många kom i sandaler! Det är både ensamma människor och familjer som har kommit och det verkar som att man helt enkelt bara har fyllt rummen eftersom. De bor oerhört trångt. Känslan i ett av rummen jag varit in i var lite som en liggvagnskupé. Sex personer i tre våningssängar med kanske två kvadratmeter golvyta mellan. Vissa familjer har delats. Detta skulle aldrig migrationsverkets talesmän erkänna, men så är det. En familj på sex personer är uppdelade så att föräldrarna och två av barnen bor i ett rum för fyra och de andra två barnen få dela rum med två andra vuxna.. Som inte pratar samma språk som dem. Två män från samma land har fått dela på ett rum. Nackdelen är bara att de hör till varsin sida av den konflikt de flytt ifrån. Vilket förstås skapar ett minst sagt spänt läge. Ingen har någon möjlighet att låsa om sina saker varför man inte törs lämna sitt rum utan uppsikt. Även om man kan låsa själva rummet, så har ju ingen ett eget rum utan de flesta tvingas att dela rum med folk de aldrig förr träffat. Det är också flera som inte har fått träffa en tolk sedan de kom till landet. De har alltså ingen aning om vad som händer.

Till detta ska vi lägga att de hygieniska förhållandena är under all kritik. Talesmannen från migrationsverket säger att de ska ha fått ett grundpaket men bindor och blöjor och dylikt. Detta är helt enkelt inte sant. Fram till i mitten av nittiotalet fanns ett lager med den sortens artiklar i Sundsvall. Alla som kom hit fick då liksom ett grundpaket. Detta rationaliserades bort under nittiotalet och de sökandes dagpenning om 24 kronor ska nu också täcka dessa behov. Att inte ge ut sådana paket resulterade här i att flera barn i blöjålder helt enkelt fick vara utan. Och det krävs inte särskilt mycket fantasi för att räkna ut vad det innebär. Tack och lov har jämtarnas fantastiska insamling bidragit till att de nu har klarat sig en stund, men blöjor går ju åt så nya behövs hela tiden…

Visserligen ska de alla ha fått ett förskott på sin dagpenning, ett busskort och en karta. Dessutom finns möjlighet för dem att söka extra bidrag för flera olika saker, till exempel kläder. MEN…
Tänk er själva att bli avsläppta en bra bit utanför Moskva… Eller kanske Tokyo, välj ett ställe där ni inte kan språket och ni inte har en chans att läsa vad som står skrivet helt enkelt. Ni blir avsläppta med någon tusenlapp, ett busskort och en karta. Hur skulle ni lösa det? Det är ju precis så det var för dessa människor. Plus att många kommer från olika traumatiska upplevelser och kanske inte är helt stabila i sig själva.

Det största problemet ligger i att ingen verkar ha ansvaret där ute. Den fantastiska insamling jämtarna har åstadkommit sköts helt och hållet på frivillig basis och hänger hela tiden lite löst i luften för att det är svårt att få den hjälp man behöver. Bara att sortera upp alla gåvor är ett jättejobb som inte på långa vägar är färdigt.
Det har varit personal från migrationsverket på plats, det är dock svårt att veta vad de har gjort. Vad vi vet är i alla fall att de asyslökande inte ser skillnad på de personer som är där ideellt och på de som arbetar åt verket. Därför kommer förstås många frågor till de volontärer som spenderar mycket av sin lediga tid där ute. De flesta av dessa frågor har de förstås inga svar på. En informationsträff ska ha hållits i mitten av veckan som gått. Många av de boende dök aldrig upp. De hade inte uppfattat att det skulle vara en informationsträff.
På helgerna har de lämnats utan personal (förutom de frivilliga) med motivationen: Så gör vi alltid. Vi brukar aldrig ha personal på boendena under helgerna. Och den bästa: De är ju vuxna människor, de måste ju ta lite eget ansvar också…
Bristen på information leder till kan hända små, men helt onödiga missförstånd, som bara förvärrar saker när så här många människor måste samsas. Till exempel hade ingen talat om för dem att vi skulle ställa om klockan förra söndagen och att måltidstiderna därför ändrades (många har visserligen inte ens en klocka, men några har koll på tiden). Ingen hade heller sagt att det är helgdag idag, därför stod ett gäng män och väntade på en buss som aldrig dök upp när dagens volontärer anlände.

Det här är helt enkelt ett resultat av usel organisation uppblandat med cynisk människosyn. Ingen verkar vilja ta ansvar för de olika delarna.
Migrationsverket har egentligen uppfyllt sina skyldigheter. De sökande har tak överhuvudet och tre mål mat om dagen.
Landstinget har enligt vissa källor fått en hel del pengar för vissa saker (vilka har jag inte riktigt förstått och jag kan heller inte verifiera källorna). Vad vi vet har vi inte sett mycket resultat av dessa pengar. Till exempel är de skyldiga att se till att det finns tolkar vid läkarbesök. Vem som sedan ska betala för läkarbesök och resor till och från sjukhuset verkar ingen veta.
Kommunens socialtjänst har i uppgift att se till att ingen far illa (hmmpff!), de har också i uppgift att se till att ge själva ordern om läkarbesök, något man inte vill göra om man inte har läkarutlåtande på att det verkligen behövs… Moment 22 alltså.
Helt enkelt vill ingen betala för kostnader runt en asylsökandes läkarvård (transporter mm).
Det låter dock som att det är på väg att bli bättring på den här punkten då man nu har sagt att man ska bemanna F4:s fullt funktionsdugliga sjukstuga. Om och när det verkligen händer återstår väl att se.

Nästa del av min enfald, var när jag trodde att det var på det här viset just här i Östersund på grund av att vi inte har organisation för och vana av att ta hand om nyhitkomna asylsökande. Men efter att ha pratat lite med några av de boende på förläggningen förstår jag att det är lika illa var de än kommer i Sverige.
Och då börjar man stilla undra om hela det här maskineriet drivs av cynism? Vad hände med alla människors lika värde? Vad hände med att vi skulle vara ett öppet, varmt och välkomnande land? Vad hände med mänskligheten?
Och för att inte ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn, så vill jag framhålla att många av de problem som finns inte har med pengar att göra. Med rätt organisation skulle det inte kosta så himla mycket mer att få det att fungera på ett humant sätt. Sedan ganska många år har man för att förbättra situationen för de sökande arbetat för att få bort förläggningsboendet till förmån för eget boende-alternativ. Nu finns dock inga sådana lägenheter lediga för tillfället och vi får nöja oss med förläggningsalternativet. Men det verkar som att vi inte alls har lärt oss av de erfarenheter som gjorts tidigare, utan hjulet verkar behöva uppfinnas igen.

Frågan är hur länge Sverige kommer att kunna upprätthålla någon slags image som världssamvete eller good guy i alla lägen om vi fortsätter att behandla våra asylsökande som de där slitna och nedgångna möblerna man förpassar till sommarstugan ni vet.
Eller räknar man med att de asylsökande inte har någon röst i världen?

Och i slutändan handlar det ju inte om rykte eller status. Varken för Sveriges eller för Jämtlands del. Egentligen handlar det om medmänsklighet. Och om att alla människor ÄR lika mycket värda. Och om att vi inte får ge efter för cynismen för då kommer slutligen ondskan att ta över.
Tjejerna som startade facebookevenemanget ”Det är dags att agera Jämtland” gjorde ett fantastiskt jobb. Helt ovetandes startade de en lavin. Låt inte kraften som den lavinen utlöste gå till spillo, utan fortsätt att agera.
Dessutom kan det nu vara dags att REagera. Låt oss göra Jämtland till det bästa stället att vara på medan man väntar på asylbesked.

Lena.: )

Jag stötte på en flock unga män…

I slutet av dagens sista hundpromenad, sisådär strax efter klockan elva på kvällen, passerade jag Vallaskolan. Helt plötsligt hördes en massa oljud några hundra meter bakom mig. Det lät som att man hade samlats till någon slags ritual där slående på metallbehållare (ibland kallade sopkorgar) medlest långa träpåkar hade en central roll. Såsom alla nyfikna människor (i alla fall alla som har en betryggande stor och svart hund) skulle ha gjort kunde jag inte motstå frestelsen att vända om. Och likt en antropolog i mörkaste Papua Nya Guinea studera flocken i sin naturliga miljö och dessutom i någon slags religiös situation. Naturligtvis höll jag mig en bit på avstånd för att inte påverka deras beteende. En del av dem såg oss tydligen och dämpade då sitt religiösa uttryck en aning. De unga männen var uppenbarligen nyligen inträdda i könsmognadens ålder, alla bar de på en lång träkäpp vilken verkade ha en något oklar roll i den bevittnade ceremonin. Till en början brukades käpparna till att slå på diverse metallbehållare av ovan omnämnda typ. Detta verkade ha någon slags enande verkan på de unga männen och det kan vara så att de till synes sporadiska metallbehållarslagen hade någon slags sammankallande uppgift, för fler unga män anslöt sig i slutet av denna del av ceremonin. Sedan gick de unga männen vidare, fortfarande bärandes på sina långa träkäppar. Under tiden de gick kastades ibland de långa käpparna likt ett spjut mot de ljuskällor som passerades. Ingen av dessa ljuskällor träffades dock. Detta verkade hos vissa utllösa en viss frustration, vilken avhjälptes med att helt sonika slå på den stolpe av metall på vilken ljuskällan var fastsatt. Detta verkade dock inte vara någon viktig del av ceremonin då de flesta helt sonika struntade i dem som slog på stolparna. Vilket omedelbart fick till följd att stolpslåendet upphörde. Efterhand försvann de unga männen ur mitt synfält. Jag kunde dock fortfarande höra dem. Vid deras mål verkar ännu fler unga män ha väntat och jag kunde till och med urskilja enstaka kvinnoskratt. Uppenbarligen hade processionen nått sitt slutmål och vi nyfikna forskare har inte tillstånd att närvara vid själva huvudceremonin. Det sista jag såg av de unga männen var att han som tilltalades Oskar ställde sig bredbent, krummade lite med kroppen, ställde sin träkäpp mot marken mellan benen och talade i tungor. Det lät något liknande Uuuööööhh! Sedan försvann även han.

I antropologins tjänst.
Lena Bengtsson

Fortsatt flykt.

Det var ju som meningen att mitt engagemang för vårt lands flyktingpolitik skulle läggas lite vilande efter att vi hade de sista grupperna i årets omgång av ”På Flykt” på Jamtli. Men nej, nej. I år tog det inte särskilt lång tid innan det hela tog full fart igen.
I slutet av förra veckan beslutades mycket hastigt att några av husen på gamla F4 för en tid framöver skulle nyttjas till flyktingförläggning. Detta på grund av att Migrationsverket blivit helt tagna på sängen av den mängd asylsökande som strömmat in till landet. Man hade helt enkelt tömt alla sina existerande boenderesurser och inom två dygn dök de första asylsökande upp här i Östersund.
Problemet var bara att inget var i ordning. Inget. Värmen var inte ens påslagen i husen när de kom. De första kom på torsdag i förra veckan och man hade i stort sett bara hunnit ställa in sängar och göra upp med den närliggande restaurangen om våra gästers utspisning. Sedan gick alla som har någon slags ansvar för arrangemanget på helgledighet.
Hela första helgen blev de sökande alltså bara lämnade där ute på Frösön, mitt ute i ingenstans. På söndagen hände sedan det som fick folk att börja agera. Några ungdomar bestämde sig för att åka ut till Frösön kasta vad som fanns till hands på de nyhitkomna och samtidigt krydda handlingen med några föga originella okvädningsord.
När detta kom fram i pressen så kände jag, liksom förmodligen de allra flesta här i Jämtland, skam. Jag skämdes… Är det verkligen så här vi vill att bilden av Jämtland ska se ut? Ska folk bli behandlade som skit bara för att de kommer hit och inte har tusenlappar att spendera? Men liksom de allra flesta kom jag aldrig på idén att faktiskt göra något åt situationen. Det var det två unga tjejer, Marielle och Andrea som gjorde.
De startade ett evenemang på facebook, där man uppmanade alla jämtar att skärpa till sig, bättra på vårt rykte och se till att faktiskt hjälpa de som kommit till Frösön. -Genialt!
Det var bara det att tjejerna inte riktigt hade räknat med den folkstorm som uppstod. Insamlingsplatser började erbjudas lite här och där i närheten av Östersund, men jag såg att det inte fanns någon sådan inne i själva sta’n. Så, vad gör en engagerad människa? Naturligtvis upplåter vi Artisterians dansstudio som insamlingsplats.
Vi har hållit extra öppet i tre dagar, och käre värld vad mycket folk vi har träffat! Folk är ju helt fantastiska! Nu har de absolut första behoven klarats av där ute på Frösön, men det är fortfarande mycket kvar. Vi har fått in massor med kläder och prylar men det är ofantligt myckat jobb att organisera upp det hela.
Eftersom de som officiellt är ansvariga återigen har gått på helgledigt så finns ingen som kan svara på de sökandes frågor. De tror ju att de frivilliga som sköter saker och ting just nu är de som jobbar med detta. De ser förstås inte skillnaden på en som är där på sin egen tid och på en som är representant för Migrationsverket.
Som det verkar har de inte ens fått göra sin officiella asylansökan ännu. Många har inte alls kunnat kommunicera med någon eftersom de inte har fått träffa någon tolk. De har visserligen fått busskort men vart ska de åka? De är helt enkelt bara nedsläppta på Frösön. Vi vet att  flera förmodligen kommer att bli direktavvisade med hänvisning till Dublinförordningen. De kan inget om det regelverk som finns kring asylsökningar och det kan inte heller de frivilliga som är där och hjälper till.
Visst har jag förståelse för att saker och ting kan ta oanade vändningar och för att saker kan ta lite tid att ordna upp. Då ställer jag naturligtvis upp och gör vad som behövs för stunden. Men det är ju under förutsättningen att de som faktiskt har ansvaret arbetar sig ikapp. För man kan inte på fullt allvar tro att det hela ska gå att lösa med frivilliga insatser. Det är inte bara oansvarigt utan också oetiskt. Tyvärr kommer de flesta som nu är där ute på Frösön få avslag på sin asylansökan. Till största delen kommer det att bero på att de inte kan styrka sin identitet. Många som egentligen borde få flyktingstatus enligt Genèvekonventionen kommer ändå att bli avvisade. För så jävligt är det helt enkelt.
Idag är det kaos på den nya förläggningen på Frösön och det är ju bara att hoppas på att Migrationsverket efter helgen tar sitt ansvar och gör sitt jobb. Även om det kanske betyder att de får jobba över en timme eller två.

Lena.

Ps.
Vill ni veta mer om vilka regler som gäller när man söker asyl så kan ni kika på mina klipp på youtube. Dem finner ni här.
Ds.